Runner's high beror troligen inte på endorfiner

Kort svar: Runner's high beror troligen inte främst på endorfiner. Endorfinerna i blodet har svårt att ta sig in i hjärnan, och i studier på både möss och människor fanns effekterna kvar när endorfinernas verkan blockerades. Den troligaste förklaringen är kroppens egna endocannabinoider, men flera system verkar samverka och frågan är delvis öppen.

Introduktion

Du har sprungit i en halvtimme. Benen har slutat protestera, andningen har hittat sin rytm och plötsligt känns allt lättare. Oron har släppt, kroppen känns lätt och du är på ett märkligt gott humör.

Fenomenet kallas runner's high, och de flesta har lärt sig samma förklaring: det är endorfinerna. Kroppens egna morfinliknande ämnen som frisätts vid ansträngning.

Förklaringen finns i läroböcker, träningsappar och artiklar. Den låter rimlig och har upprepats så länge att få ifrågasätter den.

Men forskningen de senaste tio åren har gjort bilden betydligt mer komplicerad. Flera studier pekar mot att en annan grupp ämnen spelar huvudrollen. I den här artikeln går vi igenom vad som har kommit fram, vad som fortfarande är osäkert och vad det betyder för dig som tränar.

Var endorfinteorin kom ifrån

Endorfiner upptäcktes på 1970-talet. Namnet är en sammansättning av endogen, alltså kroppsegen, och morfin. De verkar på samma receptorer i nervsystemet som morfin och andra opioider, och de kan dämpa smärta och påverka välbefinnandet.

När forskare upptäckte att halterna av endorfiner i blodet steg vid fysisk ansträngning låg slutsatsen nära till hands. Om träning frisätter kroppens eget morfin borde det förklara både smärtlindringen och lyckokänslan.

Teorin blev snabbt allmänt accepterad. Men den hade ett problem.

Problemet med endorfinerna i blodet

Ett av argumenten mot den enkla endorfinteorin har varit att de endorfiner som mäts i blodet har svårt att ta sig in i hjärnan. Hjärnan skyddas av en barriär som stänger ute många ämnen från blodet, och endorfiner är förhållandevis stora molekyler.

Att halterna steg i blodet behövde alltså inte betyda att de påverkade hjärnan.

Samtidigt kan endorfiner även frisättas inne i själva hjärnan. Därför har frågan inte varit om endorfiner finns, utan om det är de som skapar känslan.

Studien med mössen

År 2015 publicerade en tysk forskargrupp en studie i den vetenskapliga tidskriften PNAS som fick stor uppmärksamhet.

Forskarna lät möss springa i hjul. Efter löpningen var mössen mindre ängsliga och mindre känsliga för smärta, två effekter som brukar förknippas med runner's high. Halterna av så kallade endocannabinoider i blodet hade också ökat.

Sedan testade forskarna vad som hände när de blockerade olika system.

När de blockerade endorfinernas receptorer med läkemedlet naloxon fanns effekterna kvar. Mössen var fortfarande mindre ängsliga.

När de tog bort cannabinoidreceptorer på vissa nervceller försvann den lugnande effekten. När de blockerade cannabinoidreceptorerna med läkemedel försvann smärtlindringen.

Slutsatsen var att endocannabinoiderna, inte endorfinerna, verkade ligga bakom effekterna hos mössen.

Forskarna var dock tydliga med en begränsning. Det går inte att fråga en mus om den känner sig euforisk. Studien kunde alltså bara undersöka en del av vad runner's high innebär.

Vad är endocannabinoider?

Endocannabinoider är ämnen som kroppen själv tillverkar. Namnet kommer från att de verkar på samma receptorer som de aktiva ämnena i cannabis.

Systemet kartlades under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet och är inblandat i en rad processer, bland annat smärta, stress, aptit, humör och minne.

Det mest kända ämnet heter anandamid, efter sanskritordet ananda, som betyder glädje eller lycka.

En viktig skillnad mot endorfinerna i blodet är att endocannabinoider är fettlösliga och lättare kan ta sig över barriären mellan blodet och hjärnan.

Studien med människorna

Möss är inte människor. Därför genomförde samma forskargrupp en studie på människor, som publicerades 2021.

Studien omfattade 63 personer och var dubbelblind och placebokontrollerad. Det innebär att varken deltagarna eller forskarna visste vem som fick vad.

Hälften av deltagarna fick läkemedlet naltrexon, som blockerar kroppens opioidreceptorer och därmed endorfinernas effekt. Hälften fick placebo. Sedan fick alla springa på löpband.

Resultatet blev att deltagarna rapporterade jämförbar eufori och jämförbart minskad ängslan, oavsett om endorfinerna var blockerade eller inte. Halterna av endocannabinoider i blodet ökade efter löpningen.

Forskarnas slutsats var att runner's high hos människor inte är beroende av opioidsystemet.

Men endorfinerna är inte helt avskrivna

Här behöver vi vara noggranna, för bilden är inte svart eller vit.

År 2008 publicerades en tysk studie där tio idrottare undersöktes med en särskild typ av hjärnröntgen före och efter två timmars löpning. Forskarna såg tecken på att opioider frisatts i hjärnans områden för känslor och belöning, och ju starkare förändringen var, desto mer eufori rapporterade deltagarna.

Det tyder på att endorfiner inne i hjärnan kan ha en roll, även om de som mäts i blodet inte kan förklara känslan.

Kommentatorer har också påpekat att eufori i den mänskliga studien från 2021 minskade något hos dem som fick naltrexon, men att skillnaden inte var statistiskt säkerställd. En mindre roll för endorfinerna går alltså inte att utesluta.

Den samlade bilden är därför att endocannabinoiderna troligen spelar huvudrollen, men att flera system sannolikt samverkar. Forskarna själva beskriver frågan som delvis öppen.

Varför skulle kroppen belöna löpning?

En amerikansk studie från 2012 gav en intressant ledtråd.

Forskarna mätte endocannabinoider i blodet hos människor, hundar och illrar före och efter träning på löpband. Människor och hundar är djur som i sin evolution har anpassats för att kunna springa långa sträckor. Illrar är det inte.

Hos människor och hundar ökade endocannabinoiderna efter löpning med högre intensitet, men inte efter promenader i lågt tempo. Hos illrarna ökade de inte alls.

Forskarna tolkade det som att arter som är byggda för uthållighet kan ha utvecklat en inbyggd belöning för just den typen av ansträngning. Det skulle i så fall vara ett sätt att göra det lockande att jaga eller söka föda över långa sträckor, trots att det kostar energi.

Det är en hypotes, men den ger en möjlig förklaring till varför ansträngning ibland kan kännas förvånansvärt bra.

Vad det betyder för dig som tränar

Oavsett vilket ämne som ligger bakom finns några praktiska slutsatser.

1. Det krävs en viss ansträngning. I studien med människor och hundar gav lugna promenader inte samma ökning av endocannabinoider som löpning. En lätt joggingtur kan alltså ge mer än en promenad i lågt tempo.

2. Det handlar inte om att ta ut sig maximalt. Känslan beskrivs oftast vid uthållighetsträning med jämn ansträngning, inte vid korta, maximala intervaller.

3. Det tar tid. Många upplever känslan först efter en stund, ofta efter en halvtimme eller mer.

4. Alla upplever det inte. Runner's high är inte garanterat, och det är inte ett tecken på att man tränar fel om man inte känner den.

5. Det gäller inte bara löpning. Cykling, simning, längdskidor och annan uthållighetsträning kan ge liknande upplevelser.

Sammanfattning

Under lång tid har runner's high förklarats med endorfiner. Men endorfinerna i blodet har svårt att ta sig in i hjärnan, och nyare forskning pekar mot en annan förklaring.

Hos möss försvann de lugnande och smärtlindrande effekterna av löpning när forskarna blockerade kroppens cannabinoidreceptorer, men inte när de blockerade endorfinerna. Hos människor fanns euforin kvar även när endorfinernas effekt var blockerad.

Endorfinerna är ändå inte helt avskrivna. Studier av hjärnan har visat tecken på att opioider frisätts under långa löppass, och en mindre roll kan inte uteslutas.

Den troligaste förklaringen idag är att endocannabinoiderna spelar huvudrollen, och att flera system samverkar. Lyckokänslan efter löprundan kommer alltså troligen från ett system med samma receptorer som cannabis, något få löpare skulle ha gissat.

Om Relivo

Relivo är ett komplett dagligt näringstillskott utvecklat i samarbete med svenska forskare och näringsfysiologer. Relivo kombinerar 38 noggrant utvalda näringsämnen som stödjer kroppens viktigaste system och strukturer.

Allt samlat i en skopa i pulverform, utvecklat för att vara enkelt att använda och lätt att få in i vardagen. Relivo blandas på 60 sekunder och används som ett långsiktigt näringsfundament för energi, immunförsvar, tarmhälsa, muskler och leder.

Källor

• Fuss J et al: A runner's high depends on cannabinoid receptors in mice (PNAS, 2015)
• Siebers M et al: Exercise-induced euphoria and anxiolysis do not depend on endogenous opioids in humans (Psychoneuroendocrinology, 2021)
• Siebers M, Biedermann SV, Fuss J: Do Endocannabinoids Cause the Runner's High? Evidence and Open Questions (The Neuroscientist, 2023)
• Boecker H et al: The Runner's High: Opioidergic Mechanisms in the Human Brain (Cerebral Cortex, 2008)
• Raichlen DA et al: Wired to run: exercise-induced endocannabinoid signaling in humans and cursorial mammals (Journal of Experimental Biology, 2012)
• EFSA: Health claims for magnesium and iron